Sommaren 1978 satt tre amerikanska marinofficerare på en strand i Honolulu, Hawaii och jämförde sina sportsliga bedrifter. Snart uppstod ett gräl om vem av dem som egentligen var bäst tränad. Den ene hävdade att simning krävde den vassaste fysiken. Den andre invände att cykling var tuffast. Medan den tredje menade att löpning slår allt.

Dispyten mynnade ut i ett vad, där trion satte ihop en helt ny tävling av tre befintliga lopp: 3,86 km simning i Waikiki Roughwater Swim, 180 km cykling i Around-Oahu Bike Race och 42,2 km löpning i Honolulu Marathon. Grenarna skulle genomföras samma dag, direkt efter varandra. Fjorton män och en kvinna ställde upp. Gordon Heller, en 27-årig träningsgalen taxichaufför, vann på en tid strax under tolv timmar. Världens första Ironman var född.

Men starten för Ironman World Championship på Hawaii, som än i dag är det finaste man kan vinna inom långdistanstriathlon, är bara en del av sportens dramatiska historia. Redan på 1920-talet i Frankrike började idrottare experimentera med att varva simning, cykling och löpning i nya träningsupplägg. Och det var på 1970-talet i Kalifornien som namnet triathlon, en parafras på biathlon (engelska för skidskytte), först myntades.

– Det blev en företeelse som spreds organiskt, berättar Ola Silvdahl, generalsekreterare på Svenska Triathlonförbundet. Triathlon började som en gräsrotsrörelse eller en livsstil, men i takt med att sporten växte såg man behovet av att utveckla den mer systematiskt.



Två parallella spår inom triathlon tog fart under 1980-talet. Dels den kommersiella grenen World Triathlon Corporation (WTC), ett globalt eventbolag med kinesiska ägare som håller tävlingar under namnet Ironman. Dels den breda idrottsrörelsen i form av nationella förbund anslutna till International Triathlon Union (ITU), som arrangerar VM-serien i triathlon.

– ITU lyckades på rekordtid etablera sporten som ny OS-gren i Sydney år 2000, mycket tack vare de svenska idrottsledarna Gunnar Eriksson och Sture Jonasson. Genom åren har WTC och ITU haft sina fighter, men nu har man hittat ett sätt att samverka, säger Ola Silvdahl.

På bara två decennier gick alltså triathlon från femton tappra motionärer till det olympiska rampljuset. Sedan dess har intresset exploderat. Triathlon är i dag en av världens snabbast växande sporter. I Sverige har antalet föreningar ökat från 80 till drygt 250 på tio år. Samma trend syns i Kina, Japan, Australien, USA, Sydafrika, hela Europa. Det är ett globalt fenomen.

– Triathlon har medvetet förvandlats från ett udda, asketiskt eldprov till en folkidrott. I grunden tror jag det beror på att det är tre enkla och populära motionsformer. Tre naturliga idrotter som finns i vårt DNA, som alla har en relation till. Och när grenarna sätts samman händer något magiskt. Summan blir större än delarna, säger Ola Silvdahl.

Den svenska pionjären
En som tidigt upptäckte den där magin var Jonas Colting. Han växte upp i Borås och började hårdträna simning i 10-årsåldern. Det dröjde inte länge förrän han blev distriktsmästare och sågs som ett stort löfte. Men Jonas gillade även att springa och cykla, så när han hörde talas om triathlon bestämde han sig direkt för att byta sport.

– Det var tacksamt att kliva över till triathlon för jag fick tätkänning med en gång. Jag var alltid först upp ur vattnet. Sen märkte jag ju att jag hade hygglig potential. Redan 1993, när jag var 19 år, gjorde jag en halvmara på 1,16 och 1 500 meter frisim under 17 minuter. Det var spännande att se hur bra jag kunde bli, minns Jonas Colting på telefon från Toronto.

I dag är han Sveriges bästa manliga långdistanstriathlet genom tiderna, med flera VM-medaljer på meritlistan. Han har även skrivit tre böcker och hållit hundratals föreläsningar i ämnet. Men när Jonas fastnade för triathlon i början av 1990-talet tyckte folk mest att han var konstig. Vissa menade att det var en suspekt, rentav farlig, extremsport.

– Då fanns ingen kunskap alls, du kunde liksom inte googla triathlonträning. Så jag frågade runt och kollade hur specialisterna i varje gren gjorde. Man fick testa sig fram, ompröva, ta två steg fram och ett bak. De första åren slarvade jag bort mycket men runt 1996, när jag vann min första Ironman i Kalmar, hittade jag en bra modell för både träning och kost.



Inom loppet av fem år gick Jonas Colting från lovande till absolut världselit. Men trots sina rötter i simningen menar han att hans främsta styrka som triathlet låg på ett annat plan. Nämligen i förmågan att springa riktigt snabbt även när kroppen var helt slutkörd.

– Du kan inte vinna ett triathlon på att vara bra på att simma, däremot kan du förlora på att vara dålig på att simma. För man måste vara med i vattnet, men det är i löpningen allt avgörs. Så min främsta talang var att jag sprang nära mitt max i triathlon jämfört med vad jag sprang på annars. Jag gjorde maran i en Ironman på 2,44 som bäst, säger Jonas.



Just detta, att orka hålla en jämnhög fart och ligga runt 150 i puls under 6-8 timmar i sträck, ser han som nyckeln till att lyckas i triathlon. Därför tycker Jonas att många motionärer som tränar för triathlon i dag gör det på fel sätt. Istället för att träna för att klara distansen lägger de krutet på motsatsen: fart, intensitet, mjölksyra i form av intervaller eller crossfit.

– Det är kontraproduktivt. Man behöver inte köra skiten ut sig, hellre träna lite varje dag. Det är viktigare att bygga upp en uthållighet för att cykla 18 mil eller springa tre timmar, istället för att klara hårda ruscher med en sandsäck. Man måste förstå vad man tränar för och fokusera på sina svagheter, konstaterar Jonas bestämt.

Mycket av lockelsen i triathlon eller Ironman ligger förstås i utmaningen. En känd slogan lyder: “Swim 2.4 miles! Bike 112 miles! Run 26.2 miles! Brag for the rest of your life!” Men i Jonas Coltings nya roll som hälsoinspiratör är målet snarast det motsatta. När han på senare år simmat från Stockholm till Göteborg, runt ön Phuket i Thailand, eller coachat överviktiga i ”Riktiga karlar” på TV4, har han velat visa att det faktiskt inte behöver vara så svårt.

– Det som var extremt för tio år sedan är normalt i dag. Folk springer ultramaror utan att någon höjer på ögonbrynen. Förr trodde man att triathlon var farligt, i dag vet man att det farliga är att titta på tv hela kvällarna och fredagsmysa ihjäl sig. Och triathlon är en fantastisk ungdomsidrott – alla vill ju att ens barn ska kunna simma, cykla säkert och löpning är den mest livslånga aktivitet du kan ägna dig åt, säger Jonas.

Boomen för konditionsidrott är en förklaring till att det i dag hålls tusentals triathlonlopp på alla kontinenter. En annan är att det blivit en OS-gren, vilket har gjort att mer pengar satsas och lett till ett strategiskt arbete med att göra triathlon tillgängligt för alla. En tredje är det globala varumärket Ironman som blivit ett lok för hela sporten. Men både Jonas Colting och Ola Silvdahl framhåller ytterligare en viktig faktor: den speciella communityn.

– Triathlon är ovanligt välkomnande. Man får ta plats oavsett om man är försiktig motionär eller siktar mot Hawaii. Jag ser samma sak vart jag än åker. Sportens styrka är den bredden, det spektrat. Sen kan man fråga sig vad som är hönan och ägget – om folk som dras till triathlon är vänliga personer eller om triathlon gör dem till det, skrattar Ola.

En sport på lika villkor 

Han vill också lyfta fram en aspekt som gör triathlon till ett föredöme i idrottsvärlden. För ända sedan kanadensaren Les McDonald grundade det internationella triathlonförbundet 1989 har sporten varit en pionjär när det gäller jämställdhet. Mycket på grund av Les McDonalds vilja att stötta kvinnor och låta dem ta plats i ledande positioner.



– Kvinnor och män tävlar på lika långa distanser och prispengarna är exakt samma. ITU har en kvinnlig president och generalsekreterare, samt fem kvinnor och fyra män i styrelsen. Även här i Sverige har vi samma fördelning. Jämställdheten finns naturligt inbyggd och det är ett av skälen till att vi är framgångsrika, säger Ola Silvdahl på Svenska Triathlonförbundet.

Symboliskt nog var det en kvinna som gav triathlon sitt stora genombrott i Sverige. När Lisa Nordén krigade sig till ett silver vid OS i London 2012, ynka nio tusendelar från guldet, satt en hel nation som på nålar. Kanske blev det också startskottet för triathlon som publiksport. Sedan dess har allt fler tävlingar flyttats in till stadskärnorna och kortats ner för att bli mer actionsspäckade. Nu ser Ola Silvdahl hur tröskeln till sporten bara fortsätter att sjunka.

– Vi vill att det ska bli enklare, billigare och roligare att hålla på med triathlon. Och vi märker att både handeln och gymmen börjar förstå hur hett det är. I framtiden ska vi satsa ännu mer på mindre lopp, prova på-pass och träningsresor för nybörjare. Triathlon passar alla.

Så hur gick det då med vadet på stranden i Honolulu sommaren 1978? Kan vi fyra decennier senare slutligen slå fast vilken triathlon-gren som har de mest vältränade utövarna? Frågar man den forna elitsimmaren Jonas Colting är åtminstone han säker på sin sak.

– Historiskt sett har triathleter med simbakgrund lyckats bäst. De tränar oerhört hårt från ung ålder och får en ovanligt stark disciplin. Sen är simningen svårast att bemästra, det tar otroligt mycket tid och kraft att bli en toppsimmare. Men min poäng är att precis vem som helst klarar av en Ironman. Det gäller bara att du tränar för det.