Numret som vanligtvis är reserverat målvakter. Ett udda undantag är skotske anfallaren Derek Riordan som när nummer 10 var upptaget i Hibernians helt enkelt valde numret 01. Ett annat är argentinske mittfältaren Osvaldo Ardiles som under VM 1982 fick bära numret eftersom landslagsledningen bestämt att tröjnummer skulle delas ut i bokstavsordning, oavsett position i laget.

Precis som nummer 2 ett nummer vars nära koppling till en position, i det här fallet vänsterbacken, sällan ifrågasätts eller utmanas. Med en 3:a på ryggen förväntas du forsa fram längs kanten och slå inlägg med din fina vänsterfot. Du är förmodligen lite mer offensiv och sämre i positionsspel än din kollega på högerkanten, men kompenserar det med att komma till avslut betydligt oftare. Länge var 3:orna mer stabila defensivt (på den tiden Paolo Maldini fortfarande huserade på positionen till exempel), men numera är de offensivt frejdigare, och försvarsmässigt skakigare. Hyperoffensiva expresstågsliknande vänsterbackar som Roberto Carlos skapade under sina elva år i Real Madrid 1996 till 2007 den moderna bilden av hur en trea ”ska” vara och även om varken Real Madrids Marcelo eller Liverpools Alberto Moreno bär numret är de typiska 3:or.

I en traditionellt viktad startelva sitter 5:an ofta på den av mittbackarna som är lite mer spelskicklig, har större vana av att sköta uppspel och är mer bekväm med bollen än sin kollega i det centrala försvaret. Detta är en rest från den tiden då många lag fortfarande spelade med trebackslinje med libero, som hade just dessa egenskaper och uppgifter. Tyske fältherren Franz Beckenbauer var den perfekte 5:an och bland modernare mittbackar känns det fullt logiskt att till exempel Manchester Citys spektakuläre, men lite våghalsige, John Stones belönats med numret.

Nu för tiden, då man inte sällan spelar vänsterfotade yttermittfältare till höger, så att dessa kan gå in i planen och avsluta alternativt öppna kantytan för överlappande ytterbackar, är den klassiska 7:an lite på utdöende. För nummer 7 ska, särskilt på de brittiska öarna, helst vara en elegant högerfotad yttermittfältare med en oerhört precis inläggsfot. Som David Beckham.

Gör du inte mål ska du inte ha nummer 9. Så enkelt är det bara. Så ser förväntningarna ut. En 9:a tar plats och är en komplett spelare, i alla fall så snart man närmar sig ett motståndarnas straffområde. En typisk 9:a behöver inte alltid vara storvuxen, även om det ofta är så, men ska vara tillräckligt stark för att orka stångas med stora mittbackar under nittio minuter och ändå ha tillräcklig koncentration för att vara på rätt plats och effektiv i straffområdet. Marco van Basten var en optimal 9:a och Christian Vieri hade den perfekta 9:a-kroppen: stor och kraftfull. I dag sitter numret fullt förståeligt på Barcelonas Luis Suarez och borde – enligt alla konstens regler – också sitta på en svensk världsstjärna och målgörare som Lotta Schelin. Att Zlatan Ibrahimovic under sin tid i Manchester United äntligen fick numret kändes väldigt logiskt.

Ett nummer för vänster yttermittfältare i 4-4-2 (ytter i ett 4-3-3 skulle kunna funka också) är den ena platsen som är aktuell om du har 11 på ryggen. En roll som påminner om den som kollegan till höger har – du ska kunna ta dig ned till kortlinjen och vrida in precisa inlägg – men där vänsterspringare inte sällan bygger sin attackförmåga mer på snabbhet än teknik. Den andra rollen som ofta förknippas med 11:an är den vesslesnabba partnern till 9:an i ett tvåmannaanfall.

Har du nummer 14 på ryggen är du förmodligen ett flyfotat anfallsgeni som är tillräckligt självsäker och – med all rätt – övertygad om din egen förträfflighet att du kaxigt väljer ett nummer utanför startelvans 1–11-nummer. Du heter Ada Hegerberg, Thierry Henry eller Louisa Nécib till exempel och spelar med en elegans och intelligens få andra i världsfotbollen har gjort. Att välja nummer 14 är att signalera att man är en väldigt speciell spelare. Eller avbytare.