Fartfylld brantåkning
Är du, som många andra, nyfiken på brantåkning? Två världsmästare från Peak Performance bjuder på fartfylld inspiration.
Making the most of the day - Henrik Windstedt from Peak Performance on Vimeo.
Namn: Henrik Windstedt
Ålder: 34 år
Meriter: Bland annat sju vinster i extrem-NM (Scandinavian Big Mountain Championships) och seger i prestigefyllda Freeride World Tour (FWT).
Motto: Bestäm dina mål, men glöm inte bort att ha roligt.
Han är juniorvärldsmästare i puckelpist, världsmästare i friåkning och sjufaldig vinnare av Scandinavian Big Mountain Championships, och har tagit sig an en hel del klippor under åren. Men den där magiska känslan när man är i luften, och känslan av hatkärlek när man står på klippavsatsen precis innan ett hopp, är fortfarande lika stark varje gång, berättar han.
Uppväxten på en skidort gjorde att Henrik i princip kunde åka skidor innan han kunde gå. Han brukade åka skidor med kompisarna på den tiden då det inte fanns några skidparker, så de åkte mest bland träden och försökte hoppa från klippor när det var bra förhållanden. Sina första klipphopp gjorde han runt Rödkullen i Åre och han har varit fast sedan dess.
Även om friåkning tveklöst är en av de tuffaste sporterna anser Henrik att den är tillgänglig för alla, och att man inte behöver vara en extremskidåkare för att prova på ett drop.
– Om man gillar att utmana sig själv, vill höja nivån på åkandet och få uppleva en av de bästa känslorna som finns, då borde man i alla fall prova, tycker han och fortsätter:
– Finns det mycket mjuksnö där du är, se om du kan hitta en liten klippa att hoppa från. När man hoppar från små klippor behöver landningen inte vara perfekt, man kan höfta landningen så länge den är tillräckligt mjuk.
För ett säkert och lyckat klipphopp, både när det kommer till proffs och amatörer, är det tekniken som är det viktiga, liksom hur brant dropet blir. Enligt Henrik är landningen den viktigaste delen, därför är han alltid ute efter något som är jämnt och brant. Ju brantare desto bättre, eftersom det då inte måste vara mjukt. Han förklarar hur även hastigheten är avgörande när man hoppar från en klippa, eftersom det gör det lättare att tajma hoppet samtidigt som man får bättre kontroll i luften. De bästa förutsättningarna har man när klippan är något brantare än landningen, men inte vertikal. Om klippan är vertikal måste man falla rakt ner från det att man hoppar, och såvida landningen inte är nästintill 90 grader blir det svårt att genomföra.
Henrik minns att han hämtade mycket inspiration från skidfilmernas vågade stunts på slutet av 90-talet och början av 00-talet, och hur de inspirerade hans hoppteknik och karriär.
– Jesper Rönnbäck, den svenska stjärnan inom friskidåkning, var fantastiskt duktig på att stompa landningarna. Det var även kanadensaren Hugo Harrisson när han deltog i de stora friåkningstävlingarna. Seth Morrison från USA och Frankrikes Seb Michaud var också häftiga att titta på – båda avslutade några av sina största hopp med perfekta landningar.
Klipphopp är skidåkningens ultimata hjärngymnastik – de kräver skicklighet och totalt fokus. Det är en kalkylerad risk varje gång man kastar sig ut för stupet, och bombhål är varje åkares största skräck, särskilt under tävlingar.
– De bildas när det inte finns många bra klippor att välja på och flera åkare tvingas hoppa från samma. De som inte är bra på att stompa landningen skapar istället en stor krater. Tro mig, en sådan vill du inte landa i, varnar Henrik.
Men för Henrik är detta en av de saker som gör att han dras till klipphoppen – den lilla osäkerheten i landningen som håller honom vaken och uppmärksam och gör att han lever 100 procent i nuet. Och känslan av ett drop är magisk – ju högre desto bättre. Så vilket är hans högsta drop hittills? Den högsta klippväggen han någonsin har hoppat var i hemstaden Åre. Det är ett hopp som heter Högsta i Östra ravin som mäter 15–18 meter med en hopplängd på ungefär 35 meter. Det är en stor bedrift för vilken skidåkare som helst, men för Henrik är det som en vanlig dag på jobbet. Och vi är säkra på att han fortfarande har mycket kvar att ge.
Namn: Kristofer Turdell
Ålder: 27 år
Meriter: En imponerande uppvisning i sin första FWT-tävling (Freeride World Tour) gjorde honom
till favorit inför mästerskapet 2017 – han vann en deltävling och kom trea totalt!
Motto: Var som en fjällbjörk: enkel att böja, men omöjlig att knäcka.
Vid starten på Freeride World Tour-stoppet i Fieberbrunn, Österrike, stod Kristofer Turdell som vanligt och tänkte: ”Vad gör jag här?” Svaret skulle, precis som vanligt, komma till honom under åket ner längs bergssidan. Med bara fem stopp under touren och ett åk för varje stopp måste tävlingsdeltagare som Kristofer vara i toppform under varje åk.
– För att få till en bra omgång under Freeride World Tour måste man vara ordentligt förberedd, och kunna åka sitt allra bästa varje gång, påpekar han.
Inga portar, inga begränsningar och inga instruktioner var något som verkligen lockade Kristofer till friåkning, liksom möjligheten att få ta egna beslut om vad man ska göra och vart man ska åka på berget. Det tog ett tag, men sakta började han inse att han ville försöka sig på Freeride World Tour. Efter kvalomgången var han övertygad. Att få följa med på touren var inte bara ett roligt och fantastiskt sätt att utmana sig själv på skidorna, det var även ett bra sätt att lära sig tävla – att läsa av berget, välja rätt linje och utveckla bra visualiseringsförmåga.
– Man får inte beträda ett tävlingsface innan tävlingen börjar. Så man får titta nerifrån och ta bilder, och sedan får man försöka föreställa sig hur det kommer att se ut uppifrån och under åket.
Det är lättare sagt än gjort, men världens nu tredje bästa friåkare visade snabbt att han hade en fallenhet för det: tourens arrangörer brukar referera till honom som en stark, smidig skidåkare som får det att se enkelt ut.
– Det viktigaste för mig är följsamheten. Jag letar efter den svåraste vägen ner där man ändå kan få till en mjuk åkning. Jag läser av facet för saker jag riskerar att köra på och försöker memorera det. Sedan försöker jag skapa en linje av detta, vilket ofta ger mig upp till två eller tre alternativ.
Det är bra att ha valmöjligheter, och ju mer man vet om ett komplicerat tävlingsface, desto bättre, oavsett om det gäller snöförhållanden, klippstorlekar, landningsvinklar eller navigeringspunkter. Därför håller man ett öga på vad som händer i omgivningen under en tävling. Kristofer har ibland bytt linje efter att ha tittat på andra åkare.
– I Verbier såg jag till exempel snowboardåkare före mig som körde på stora stenar där jag hade planerat mitt sista hopp, och då bestämde jag mig för en alternativ väg. Om man begår ett misstag eller tappar bort sig på vägen ner är det bra att känna till den omgivande terrängen.
Vilket för oss tillbaka till startporten i Fieberbrunn. Nyckeln till det här åket var i den övre delen där Kristofer siktade in sig på en stor klippa.
– Jag kom in i den brantaste delen av facet och jag ville köra en liten klippa först för att samla in lite extrapoäng. Men efter landningen var jag tvungen att sakta ned lite innan jag gav mig på den större klippan nedanför. Jag visste också att landningen glidit undan lite, så snön där skulle inte vara särskilt mjuk.
Det kanske inte var en mjuk landning, men han satte den perfekt ändå. Återigen visade han att han är en stark skidåkare som får det att se enkelt ut. Enkelt nog för att hamna på prispallen.
”Vad gör jag här?” Vinner, såklart.
Henrik och Kristoffer.