Friåkaren Jacob Wester
Ofta är ett enda misstag förenat med fara, ändå är han aldrig riktigt rädd. Friåkaren Jacob Wester tillbringar de flesta av årets dagar i extremskidåkarnas mecka Chamonix. Resten av året donar han med sina filmer – och jagar planetens bästa surfvågor.
– Jag är besatt av väderprognoser!
Det utbrister Jacob Wester när han berättar om sina vinter-
planer. Jacob kan följa stormar veckor i förväg innan han planerar att göra ett speciellt åk på ett speciellt ställe. Att ha koll på snöläget har blivit till en hobby – och nödvändighet för att vara säker i backarna.
– Pudersnö är det absolut bästa man kan åka i, man känner sig totalt viktlös. En sann klyscha, som också innebär vissa risker. Snön ska vara så mjuk som möjligt utan att den vill glida av berget, förklarar han.
I dag har Jacob jobbat som professionell skidåkare i 15 år. Trots att han knappt hunnit fylla 30 år har han redan hunnit bli något av en legend inom sporten. Men hur började allt?
– Som ettåring satt jag i sele på mammas mage när hon åkte i svarta backar. Ju fortare hon åkte desto mer skrattade jag. Skidåkning och ja… action blev en naturlig grej för mig.
Jacob växte upp i Täby utanför Stockholm med två aktiva föräldrar, som båda höll på med skidåkning, och sin lillebror Oscar. En lillebror som för övrigt har gått i Jacobs fotspår vad gäller skidåkning, men det är en historia för sig.
– Så fort jag lärde mig gå ville jag hoppa ner från trottoarkanten. När jag lärde mig cykla letade jag efter hopp. När jag började åka skidor försökte jag också att hitta hopp, eller skotta ett eget, säger Jacob och tillägger det oundvikliga:
– Jag gillar när det går fort och när jag får vara i luften.
Redan som tvååring spände han på sig ett par egna skidor för första gången. Familjen åkte till Sälen nästan varje veckoslut och när Jacob var fem år sattes han i alpinträning och började snart tävla i slalom. Men det tog inte lång tid innan han upptäckte parkåkning, en kärlek till freestyle växte fram och, några år senare, blev han såld på extremskidåkares mecka – Chamonix.
– Freestyleåkning har funnits sedan 60-talet, men ser lite annorlunda ut i dag. När jag var runt 11 år var det ett skifte mellan old school och new school-åkning, och jag blev helt såld på den nya skolans åkning.
Jacob lämnade alpinskidorna och satsade helhjärtat på freestyle. Han ställde upp i tävlingsserier i Sälen som avlöstes med större tävlingar ute i Europa som till slut resulterade i hans första stora tävling – i USA. Han var bara 16 år när han blev antagen till US Open, som var en mycket prestigefylld tävling på den tiden.
Jacob berättar att han och hans flickvän Sofia åker skidor sju månader per år. Mestadels i Chamonix där de också äger en lägenhet. Där samlar de på sig material, foton och filmer, som de resten av året klipper och redigerar för att lägga ut via deras digitala kanaler där tusentals fans väntar på uppdateringar. Det är ett året runt-jobb. Om än ett rätt härligt året runt-jobb eftersom sommarsäsongen tillbringas i surfhimlen, på Bali.
– När jag inte åker skidor håller jag mig i form genom att surfa. Jag jagar de bästa vågorna på planeten och då står Bali högt i kurs. Eftersom jag tar helt ledigt från skidåkningen på sommaren blir jag inte heller fartblind i backarna, säger han och menar att när han väl är tillbaka på skidorna känner han inget behov av att göra svårare eller snabbare åk. Han är bara väldigt sugen på att åka skidor igen.
– Det finns ett uttryck från bergen i Chamonix: ”En bra brantåkare är en gammal brantåkare”. Låter helt vansinnigt, men så är det. Antingen slutar man åka när man är 35–40 år och nöjd, eller så fortsätter man med ett otroligt safety record.
Brantåkning, eller steepskiing som det också kallas, brukar definieras som all åkning i offpisten där det är 45 grader eller brantare. Ofta är ett enda misstag förenat med fara, så här är problemlösning och kontroll högre värderat än fart och risktagande.
– Mina senaste säsonger i Chamonix har fört mig mer och mer in på den här delen av skidåkning för jag gillar den tekniska biten av det, samt fokusen det kräver. Det är lite som att klättra nedför ett brant berg, men med skidor på fötterna, säger Jacob.
Trots att det är en risk att kasta sig utför ett snöbeklätt berg är han aldrig riktigt rädd. Det handlar om respekt, erfarenhet
och kunskap.
– Varje åk är skarpt läge. Det krävs hög koncentration och alla svängar är lika viktiga. Det är först efteråt när man tittar upp på berget som jag hinner reflektera och komma ihåg saker som kan göra mig lite skärrad i efterhand, säger han men poängterar:
– Jag älskar det! Det är en mix av lugn i sinnet men att samtidigt behöva vara på tå och totalt skärpt.
I vinter ser han fram emot att byta 4000 höjdmeter i franska alperna mot havsnivå vid polcirkeln. De senaste åren har Jacob och Sofia kört sin husbil till norra Norge för att åka skidor, fota och spela in film. Båda har blivit så förälskade i miljön och lugnet där uppe att de i år har hyrt ett hus och kommer stanna kvar ännu längre.
– Jag känner mig som en superhjälte när jag åker på havsnivå i stället för i alperna. Det är en grym skillnad på åk och åk, säger han och förklarar att när man befinner sig på flera tusen meters höjd använder kroppen bara ungefär 70 procent av sin vanliga kapacitet vilket gör att man på havsnivå känner sig starkare och piggare. Dit de ska finns det heller inga liftar och det är, som han själv beskriver det, lugnt och skönt.
– I Norge får man vara ifred och göra sin grej, liksom.
Men först väntar tre månader i Chamonix, det är ju trots allt extremsportarnas huvudstad.
– Jag fick möta mina stora idoler! Det kändes overkligt när jag kom till final och slog ut Tanner Hall.
Det faktum att Jacob hamnade precis utanför prispallen, fjärdeplats, gjorde ingenting eftersom han hade vunnit över Tanner Hall (en av världens bästa skidåkare). Då gjorde han också sitt stora genombrott. Efter tävlingen blev han signerad av två sponsorer, han stannade i USA och fjärdeplatsen byttes snart ut mot åtskilliga pallplatser i tävlingar världen över.
– Min stora dröm var att ställa upp i X Games, den heliga graalen och tja, extremsportarnas eget världsmästerskap. Men jag gillade faktiskt aldrig X Games när jag väl nådde dit. Det såg häftigt ut på håll, men när man själv var med märkte jag vilken stor mediaproduktion det var. Jag är absolut ingen tävlingsmänniska, avslöjar Jacob, det till trots var han ändå med i X Games sju år i rad.
2013 lämnade han freestyle-scenen då han tyckte att den blev för tävlingsfokuserad.
– Nu åker jag fritt i tysthet, ensam och utan att någon bedömer mig. Jag brinner ju för att åka skidor, inte för att vara bäst på något. Att få göra min grej och inspirera andra genom mina egna filmer, det passar mig perfekt.
Jacob Wester
Ålder: 29 år.
Bor: Chamonix/Bali/eller där han och flickvännen Sofia känner för att stanna med sin husbil.
Aktuell: Med sin nya youtube-kanal.
–
OLIKA DISCIPLINER
Freestyle (Old school): Puckelpist, freestylehopp och skidbalett – 60-talssporter som knappt lever kvar i dag.
Freestyle (New school): Även kallat jibbing eller newschool-skidåkning. Man åker i halfpipes, glider på järnräcken och i annorlunda miljöer som i städer. Det var i den här disciplinen Jacob Wester slog igenom.
Backcountry-åkning: Egentligen all skidåkning i offpisten, alltså utanför kontrollerade och pistade backar. Det var detta Jacob så småningom gled över till. Nedan är några varianter av Backcountry:
Freeride: Att åka fort och utan avbrott nedför en bergssida, gärna med hopp utför klippor och vågade linjeval. Populär tävlingsform där åkare bedöms efter fart, kontroll och svårighetsgrad.
Ski mountaineering: Bergsklättring med skidor på ryggen, där skidorna
i stället för repen är vägen ned.
Steepskiing (eller brantåkning): Ofta tätt sammankopplat med ski mountaineering, brukar definieras som all åkning där det är 45° eller brantare. Jacobs nuvarande favoritåk.
Det utbrister Jacob Wester när han berättar om sina vinter-
planer. Jacob kan följa stormar veckor i förväg innan han planerar att göra ett speciellt åk på ett speciellt ställe. Att ha koll på snöläget har blivit till en hobby – och nödvändighet för att vara säker i backarna.
– Pudersnö är det absolut bästa man kan åka i, man känner sig totalt viktlös. En sann klyscha, som också innebär vissa risker. Snön ska vara så mjuk som möjligt utan att den vill glida av berget, förklarar han.
I dag har Jacob jobbat som professionell skidåkare i 15 år. Trots att han knappt hunnit fylla 30 år har han redan hunnit bli något av en legend inom sporten. Men hur började allt?
– Som ettåring satt jag i sele på mammas mage när hon åkte i svarta backar. Ju fortare hon åkte desto mer skrattade jag. Skidåkning och ja… action blev en naturlig grej för mig.
Jacob växte upp i Täby utanför Stockholm med två aktiva föräldrar, som båda höll på med skidåkning, och sin lillebror Oscar. En lillebror som för övrigt har gått i Jacobs fotspår vad gäller skidåkning, men det är en historia för sig.
– Så fort jag lärde mig gå ville jag hoppa ner från trottoarkanten. När jag lärde mig cykla letade jag efter hopp. När jag började åka skidor försökte jag också att hitta hopp, eller skotta ett eget, säger Jacob och tillägger det oundvikliga:
– Jag gillar när det går fort och när jag får vara i luften.
Redan som tvååring spände han på sig ett par egna skidor för första gången. Familjen åkte till Sälen nästan varje veckoslut och när Jacob var fem år sattes han i alpinträning och började snart tävla i slalom. Men det tog inte lång tid innan han upptäckte parkåkning, en kärlek till freestyle växte fram och, några år senare, blev han såld på extremskidåkares mecka – Chamonix.
– Freestyleåkning har funnits sedan 60-talet, men ser lite annorlunda ut i dag. När jag var runt 11 år var det ett skifte mellan old school och new school-åkning, och jag blev helt såld på den nya skolans åkning.
Jacob lämnade alpinskidorna och satsade helhjärtat på freestyle. Han ställde upp i tävlingsserier i Sälen som avlöstes med större tävlingar ute i Europa som till slut resulterade i hans första stora tävling – i USA. Han var bara 16 år när han blev antagen till US Open, som var en mycket prestigefylld tävling på den tiden.
Jacob berättar att han och hans flickvän Sofia åker skidor sju månader per år. Mestadels i Chamonix där de också äger en lägenhet. Där samlar de på sig material, foton och filmer, som de resten av året klipper och redigerar för att lägga ut via deras digitala kanaler där tusentals fans väntar på uppdateringar. Det är ett året runt-jobb. Om än ett rätt härligt året runt-jobb eftersom sommarsäsongen tillbringas i surfhimlen, på Bali.
– När jag inte åker skidor håller jag mig i form genom att surfa. Jag jagar de bästa vågorna på planeten och då står Bali högt i kurs. Eftersom jag tar helt ledigt från skidåkningen på sommaren blir jag inte heller fartblind i backarna, säger han och menar att när han väl är tillbaka på skidorna känner han inget behov av att göra svårare eller snabbare åk. Han är bara väldigt sugen på att åka skidor igen.
– Det finns ett uttryck från bergen i Chamonix: ”En bra brantåkare är en gammal brantåkare”. Låter helt vansinnigt, men så är det. Antingen slutar man åka när man är 35–40 år och nöjd, eller så fortsätter man med ett otroligt safety record.
Brantåkning, eller steepskiing som det också kallas, brukar definieras som all åkning i offpisten där det är 45 grader eller brantare. Ofta är ett enda misstag förenat med fara, så här är problemlösning och kontroll högre värderat än fart och risktagande.
– Mina senaste säsonger i Chamonix har fört mig mer och mer in på den här delen av skidåkning för jag gillar den tekniska biten av det, samt fokusen det kräver. Det är lite som att klättra nedför ett brant berg, men med skidor på fötterna, säger Jacob.
Trots att det är en risk att kasta sig utför ett snöbeklätt berg är han aldrig riktigt rädd. Det handlar om respekt, erfarenhet
och kunskap.
– Varje åk är skarpt läge. Det krävs hög koncentration och alla svängar är lika viktiga. Det är först efteråt när man tittar upp på berget som jag hinner reflektera och komma ihåg saker som kan göra mig lite skärrad i efterhand, säger han men poängterar:
– Jag älskar det! Det är en mix av lugn i sinnet men att samtidigt behöva vara på tå och totalt skärpt.
I vinter ser han fram emot att byta 4000 höjdmeter i franska alperna mot havsnivå vid polcirkeln. De senaste åren har Jacob och Sofia kört sin husbil till norra Norge för att åka skidor, fota och spela in film. Båda har blivit så förälskade i miljön och lugnet där uppe att de i år har hyrt ett hus och kommer stanna kvar ännu längre.
– Jag känner mig som en superhjälte när jag åker på havsnivå i stället för i alperna. Det är en grym skillnad på åk och åk, säger han och förklarar att när man befinner sig på flera tusen meters höjd använder kroppen bara ungefär 70 procent av sin vanliga kapacitet vilket gör att man på havsnivå känner sig starkare och piggare. Dit de ska finns det heller inga liftar och det är, som han själv beskriver det, lugnt och skönt.
– I Norge får man vara ifred och göra sin grej, liksom.
Men först väntar tre månader i Chamonix, det är ju trots allt extremsportarnas huvudstad.
– Jag fick möta mina stora idoler! Det kändes overkligt när jag kom till final och slog ut Tanner Hall.
Det faktum att Jacob hamnade precis utanför prispallen, fjärdeplats, gjorde ingenting eftersom han hade vunnit över Tanner Hall (en av världens bästa skidåkare). Då gjorde han också sitt stora genombrott. Efter tävlingen blev han signerad av två sponsorer, han stannade i USA och fjärdeplatsen byttes snart ut mot åtskilliga pallplatser i tävlingar världen över.
– Min stora dröm var att ställa upp i X Games, den heliga graalen och tja, extremsportarnas eget världsmästerskap. Men jag gillade faktiskt aldrig X Games när jag väl nådde dit. Det såg häftigt ut på håll, men när man själv var med märkte jag vilken stor mediaproduktion det var. Jag är absolut ingen tävlingsmänniska, avslöjar Jacob, det till trots var han ändå med i X Games sju år i rad.
2013 lämnade han freestyle-scenen då han tyckte att den blev för tävlingsfokuserad.
– Nu åker jag fritt i tysthet, ensam och utan att någon bedömer mig. Jag brinner ju för att åka skidor, inte för att vara bäst på något. Att få göra min grej och inspirera andra genom mina egna filmer, det passar mig perfekt.
Jacob Wester
Ålder: 29 år.
Bor: Chamonix/Bali/eller där han och flickvännen Sofia känner för att stanna med sin husbil.
Aktuell: Med sin nya youtube-kanal.
–
OLIKA DISCIPLINER
Freestyle (Old school): Puckelpist, freestylehopp och skidbalett – 60-talssporter som knappt lever kvar i dag.
Freestyle (New school): Även kallat jibbing eller newschool-skidåkning. Man åker i halfpipes, glider på järnräcken och i annorlunda miljöer som i städer. Det var i den här disciplinen Jacob Wester slog igenom.
Backcountry-åkning: Egentligen all skidåkning i offpisten, alltså utanför kontrollerade och pistade backar. Det var detta Jacob så småningom gled över till. Nedan är några varianter av Backcountry:
Freeride: Att åka fort och utan avbrott nedför en bergssida, gärna med hopp utför klippor och vågade linjeval. Populär tävlingsform där åkare bedöms efter fart, kontroll och svårighetsgrad.
Ski mountaineering: Bergsklättring med skidor på ryggen, där skidorna
i stället för repen är vägen ned.
Steepskiing (eller brantåkning): Ofta tätt sammankopplat med ski mountaineering, brukar definieras som all åkning där det är 45° eller brantare. Jacobs nuvarande favoritåk.