”Italienarna beundrar ett bra försvarsspel”

I Rom vann han sin största ligatitel i karriären och slapp betala på restaurang. Sven-Göran Eriksson berättar om italienarnas passion och om det centrala i landets fotboll – det taktiska spelet.

Rom kokar. För första gången på 17 år har ett lag från Italiens huvudstad vunnit Serie A. Ljusblåa Lazio, ledda av Sven-Göran Eriksson, vinner med en poäng före Juventus i en dramatisk avslutning på ligan 1999/00.

Med elva omgångar kvar hade Juventus en komfortabel ledning på nio poäng före Lazio, men efter en stark vår hade ”Svennis” gäng chans på scudetton i sista omgången. De vinner med 3–0 hemma mot Reggina samtidigt som de väntar på resultatet i Juventus bortamatch mot Perugia, som har fördröjts en halvtimme på grund av ett kraftfullt regn.
– Folk rörde sig inte i omklädningsrummet. Spelarna satt helt stilla och väntade. Det var nervöst. Man kan ju inte göra någonting i det läget, säger Sven-Göran Eriksson.

I ovädret skrällvinner Perugia med 1–0 och på Olympiastadion i Rom firar Lazio sin andra ligatitel i klubbens historia.
– När det var klart var hela publiken kvar på arenan även om det hade gått lång tid efter att vår match var slut. Det blev ett underbart kaos.

Hur var det att vinna en ligatitel i Rom?
– I Italien är det väldigt stort om det inte är Juventus, Milan eller Inter som vinner ligan. Under ett halvår hade jag svårt att betala middagsnotorna på restaurangerna i Rom, haha. Och när jag skulle åka hem… Jag bodde mitt i stan och körde en Volvo. Man kunde inte ta sig fram en meter. Folk klättrade på bilen så att polisen fick ta med mig och köra mig tillbaka till anläggningen. Det var fantastiskt.



Det var Svennis största framgång i Italien. Eriksson var ett känt namn i det fotbollstokiga landet efter att ha tränat Roma, Fiorentina och Sampdoria innan han flyttade till Lazio, som satsade på att bli bäst i Italien.
– Vi hade ett väldigt bra lag och det var mycket tack vare ägaren Sergio Cragnotti. Han ville att ett lag från Rom skulle vinna och det blev Lazio. Vi köpte fantastiska spelare och blev så småningom Italiens bästa lag. Utan presidentens insatser hade vi inte kunnat kämpa mot lag som Juventus och Milan.

I satsningen ingick flera tunga värvningar som byggde upp ett vinnande lag. Pavel Nedved kom från Sparta Prag 1996, året efter tog Svennis med sig Roberto Mancini från Sampdoria och senare värvades också stora namn som Christian Vieri, Marcelo Salas, Sinisa Mihajlovic och Juan Sebastian Veron.
– Jag har haft landslag också, så det är svårt att vilket lag jag tränat som är bäst. Men bland klubblagen jag haft så är Lazio det bästa jag tränat. På tre år vann vi sju titlar. Det var bara Champions League vi inte klarade av.

Åtta timmar radio

I slutet av 90-talet var fotbollen i Rom, precis som i hela Italien, glödhet. I derbyna mot Roma fylldes läktarna av 80 000 supportrar.
– Passionen i Rom är fantastisk, speciellt när det är derby. Om det ena laget förlorar är det många supportrar som inte går till jobbet dagen efter. Då får man höra det hela dagen. Jag har upplevt många derbyn, i Manchester, i Lissabon, men derbyt i Rom är strået vassare än alla andra. Folk är tokiga, men på ett härligt sätt.

Hur var det i stan före ett derby. Hur märkte du av det förutom att du förberedde ditt lag som vanligt?
– De pratar överallt om det. Det spelade ingen roll om man skulle ta en kaffe på en bar eller skulle gå ut och ta en promenad. Det var en hausse på allting. Folk kom fram och sa: ”Snälla Mister, slå dem som fan”. Direkt när den senaste matchen var klar började alla se fram emot derbyt. Så funkar det jämt. Det fanns en radiostation då som varje dag pratade fyra timmar om Lazio och fyra timmar om Roma. Jag förstår inte hur det var möjligt. Alla taxichaufförer lyssnade på det hela dagarna.



I Lazio blev du höjd till skyarna när ni vann ligan. Hur var det när det inte gick så bra?
– Då vänds allting. Man ska inte läsa tidningarna, det är alltid överdrifter. Men det sim är bra är att de enbart skriver om fotboll. Till skillnad från i England där de skriver om privatlivet. Går det bra i Italien svävar man på moln. Går det dåligt är man under jorden. Varför gjorde ”Mister Eriksson” så? Varför startade inte den spelaren? Fotboll analyseras av allt och alla i Italien.

Hur är det med supportrarna när det går dåligt?
– Två gånger har jag varit med om att supportrarna brakar in på träningsanläggningen. En gång var i Lazio. Vi sålde ”Beppe” Signori och på söndagen mötte vi Udinese hemma och förlorade. Det gick inte att träna på måndagen. Folk var arga, men inte att de ska slåss och ge sig på tränare eller spelare. Men de är där för att protestera.

Valde bort Barça

Efter tiden i Italien har Svennis bland annat haft stora uppdrag som engelsk förbundskapten och manager för Manchester City. Även om det är 20 år sedan han lämnade Lazio finns hjärtat kvar i den italienska fotbollen.
– Fotboll är en religion i Italien, precis som i många länder. Och Italien har periodvis varit en av de bästa nationerna i fotboll. Under den perioden jag var där var fotbollen väldigt bra. Det var därför jag ville dit när jag lämnade Benfica. Jag kunde ha gått till Barcelona, men jag valde Roma först eftersom italiensk fotboll var bäst då. Det var en förmån att få jobba i Italien när man lärde känna landets fotboll mer och mer. Det var fantastiskt på den tiden.

Sällan har uttrycket ”det gröna fältets schack” passat bättre in på ett helt fotbollsland än Italien. Serie A är synonymt med taktik, som italienarna själva hävdar är det vackraste som finns inom fotbollen.
– En tradition i Italien har varit att försvarsspelet är väldigt bra. Det är svårt att göra mål mot italienska lag. Det började när Helenio Herrera tränade Inter på 60-talet. Då var det tätt. Gjorde Inter 1–0 var matchen slut. Men genom åren har det funnits många stjärnor i italiensk fotboll och varit väldigt bra spel också.



Det väldisciplinerade och taktiskt skickliga försvarsspelet har till och med fått ett eget ord. ”Catenaccio” levde vidare från Inters framgångar och finns i viss mån fortfarande kvar.
– När jag kom till Italien på 80-talet spelade man med två mittbackar som markerade man-man och med en libero bakom. Man hade en anfallande vänsterback och en släpande högerytter. Så spelade de flesta lagen, till och med landslaget som vann VM-guld 1982. Det satt i länge. Trapattonis Juventus var till exempel också på det sättet under en lång tid.

Hur viktig är taktiken för italienarna?
– De beundrar ett bra försvarsspel, att det är organiserat och väldigt bestämt. Man ska helst rycka lite i tröjan också utan att domaren ser det. I Italien är det väldigt nära och tätt i markeringsspelet.

Spelarna som inte passar in

En nackdel med en inarbetad taktik kan vara att stora och individuellt skickliga stjärnor inte passar in. Svennis beskriver i sin självbiografi att Giuseppe Signori var ett exempel på en sådan spelare. ”Beppe” var landslagsman och en hyllad publikfavorit, men hade dåligt inflytande på laget. Svennis valde då att sälja Signori och ersätta med spelare som skulle passa in i laget.
– Är man på den nivån måste man bestämma sig. Ska vi helt och hållet byta system för att det passar honom? Eller ska vi sälja honom och värva en annan spelare som passar in. Det stämde inte i Lazio i början. Vissa hade varit där för länge. Det går inte att spelare är negativa. När stora spelare är negativa sprider det sig snabbt till andra spelare. Då tog vi istället in kloka, positiva och hungriga spelare som Mancini, Mihajlovic och Veron som blev fantastiska spelare för Lazio.

Hur viktigt är det att få med sig stjärnorna. Att de köper din taktik och hjälper till att förmedla den till andra spelare i laget?
– Det är viktigt. Som tränare gäller det att tala om för dem vad vi ska göra och varför. Det funkar på samma sätt i ett företag. Det gäller att vara väldigt lyhörd och att spelarna köper hela idén. Annars är det bortkastad tid. Om de inte tror på spelsättet har man slösat tid. Och i yttersta nödfall får man göra sig av med de spelarna.

Passionen för fotboll är stor i Italien. Har du hamnat i diskussioner med presidenter som vill påverka taktiken och laguttagningarna?
– Nej, aldrig. Under min tid i Italien lade sig presidenterna aldrig i mitt jobb. Men de ville träffas ofta. I Lazio träffade jag Cragnotti en gång i veckan. Men det berodde ju på att han var jätteintresserad av fotboll.

”Han var ännu mer radikal”

Sven-Göran Eriksson har basat över många världsstjärnor under karriären. Den spelare han hyllar som mest skicklig i det taktiska spelet är Paulo Roberto Falcao som han tränade i Roma mellan 1984-1987.
– Han spelade i brasilianska landslaget och var som en tränare på planen. Han bestämde det mesta och när han var med vann vi alltid. Tyvärr var han ofta skadad och när han inte var med var det hönsgård. Det stämde inte alls. Sedan har jag haft Roberto Mancini och Carlo Ancelotti också. Man såg direkt att de skulle bli topptränare efter spelarkarriären.

Hur mycket taktiskt drillning är det i Italien?
– De är ju uppvuxna med det och det är inspelat överallt, även i pojklagen. Nu märker man ju att Italien har gått tillbaks till tre- eller fembackslinje också som det var tidigare. När jag började i Roma körde vi mycket taktiska spelmoment under veckorna.



Var det taktisk drillning även i ungdomslagen i de klubbarna du tränade?
– Det fanns vissa instruktioner i försvarsspelet, men det var inte så att man styrde anfallsspelet på ett visst sätt. Men det kunde vara små direktiv och råd om till exempel markering.

När tycker du att det är rimligt att påbörja taktisk träning för yngre spelare?
– Jag tycker att man kan börja ganska tidigt. Man man ska inte vara styrd av att använda ett visst system. En spelare kan få taktiska direktiv i anfall och försvar, men man ska inte spela ett system som inte passar spelarna. Har du en snabb ytter, låt honom spela där. Man ska spela personer på den position där man tror att spelaren blir bäst.

Sven-Göran Eriksson är Sveriges mest framgångsrike tränare genom tiderna på europeisk toppnivå. Som utländsk tränare kan det vara svårt att anpassa sig till en liga som Serie A, där taktiken är högt prioriterad och passionen är större än på många andra ställen. Svennis menar att man måste vara bestämd och ha en tydlig plan för att klara av jobbet som topptränare i italienska ligan.
– Du måste veta exakt vad du vill göra. Jag plockade till exempel bort liberon när jag kom till Italien. Några år senare kom Arrigo Sacchi till Milan. Han var ännu mer radikal och spelade 4–4–2 så det skrek om det. Det var hård press mot bollhållaren i andra laget och det var svårt att spela mot Milan. Anfallarna var så aggressiva och laget var så kort att det inte fanns några ytor att spela på. Sacchi startade Milans storhetstid i slutet av 80-talet. Det fortsatte med Fabio Capello och under många år var Milan världens bästa lag med fantastiska spelare.

Text: Marcus Heed