Stor intervju med Rosa Kafaji

Hon siktar på att bli bäst i världen och har beskrivits som den viktigaste spelaren i svensk fotboll. Rosa Kafaji berättar om sin kärlek till fotboll och vad som motiverar henne till att komma tillbaka starkare än någonsin från sitt benbrott.
– Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan fotboll, säger supertalangen till Stadium Football.

Från förorten i Stockholm till rekordförsäljning. I vintras blev Rosa Kafaji den dyraste övergången som gjorts mellan två klubbar i damallsvenskan när BK Häcken värvade henne från AIK.
– Min dröm sedan jag startade fotboll är att jag vill bli bäst i världen. Jag känner att det gått bra och snabbt, men det känns som att jag bara har börjat och att det finns mycket mer att hämta. Så det är jag väldigt taggad på, säger Rosa Kafaji till Stadium Football.

Vi träffar Rosa Kafaji på Skytteholms IP, hennes gamla hemmaarena där hon fick sitt genombrott i AIK. Kafaji har precis tagit studenten och ska snart flytta till Göteborg för att trappa upp sin rehab. Efter benbrottet i januari kom hon överens med BK Häcken om att stanna kvar i Solna för att slutföra skolgången och sköta sin rehabilitering på distans.
– Jag kan springa på tjock matta, kicka och dribbla lite smått. Förhoppningsvis kan jag börja springa snart.



Under våren hoppades supertalangen på att ta nästa steg, men 18-åringen fick en mardrömsstart i sitt nya svartgula lag. Redan efter sex minuter i debuten var olyckan framme när Kafaji bröt benet, vilket gör att hon väntas missa nästan hela året.
– Det var så hemskt. Det gjorde ont och var jobbigt. Jag hade sett fram emot att spela med BK Häcken så mycket, så det var väldigt segt. Jag var arg och ledsen för att jag inte kunde spela.

Hur tufft har det varit efter det?
– De två första veckorna var det värsta. Då tyckte jag mest synd om mig själv. Sen kände jag att jag måste ta tag i mig själv och rycka upp mig. Det ligger mycket jobb framför mig, men jag är villig att göra det för att komma tillbaka ännu bättre.

Vad gör du för att motivera dig själv?
– Tittar på en boll, säger Rosa Kafaji halvt på skämt. Jag kollar fotbollsmatcher och highlights på Youtube. Jag blir sugen av allting. Bara jag ser en fotboll blir jag sugen på att spela. Det blir jag motiverad av, säger hon och fortsätter:

– Jag känner att detta är min största motgång hittills, men jag tror alltid att det finns något positivt att ta med sig och att allting händer av en anledning. Jag tar med mig att jag kan fokusera på min fysik för det är något jag vet att jag behöver träna på.

Uttagen till landslaget som 17-åring

Innan skadan hade karriären gått ganska snabbt för Rosa Kafaji. Hon växte upp i Kallhäll och Akalla där hon fick ett tidigt intresse för fotboll.
– Jag spelade mycket fotboll under hela min uppväxt. Det var nästan all fokus på det. Mina föräldrar var skilda så jag bodde på båda platserna och där kunde jag spela fotboll med olika människor och få olika perspektiv. Jag kunde ta upp olika saker och egenskaper från andra.

Rosa följde ofta med sin storebror för att spela fotboll och de hade samma idol.
– Jag hade Ronaldinho som förebild. När jag spelade min allra första match hade jag ett tjockt hårband där det stod ”Ronaldinho 10” på. Det var min storebror som älskade Ronaldinho, så jag började också göra det.



När Rosa var tolv år flyttade hon till AIK där karriären tog fart. Som 16-åring debuterade hon för a-laget i elitettan och i februari 2021 tog Peter Gerhardsson ut henne till damlandslaget. Då hade anfallaren inte ens spelat någon damallsvensk match ännu, men några månader tidigare hade hon hjälpt till att föra upp AIK till damallsvenskan efter tolv mål på 18 matcher i landets näst högsta liga.
– Att bli uttagen till landslaget som 17-åring var faktiskt väldigt kul. Jag var väldigt glad och lägret på Malta var väldigt lärorikt. Man fick se hur de bästa spelarna jobbade och det kändes bra. Förhoppningvis kan jag komma med flera gånger när jag är tillbaka från skada.

Vad minns du bäst från första samlingen?
– Det är nog tempot. Det var en skillnad på tempot som man inte var van med. Men detaljerna framförallt och hur folk orienterar sig snabbt. Att man tittar upp innan man får bollen och vet exakt vad man ska göra. Det skiljde sig mest.



Det är inte bara i Sverige som Rosa Kafaji betraktas som en stor talang – trots att 18-åringen bara spelat en säsong i damallsvenskan har hon gjort sig ett namn ute i Europa. I början av 2022 rankade fotbollssajten Goal värdens största talanger och där hamnade Rosa Kafaji på plats nummer elva.
– Att folk ser mig som en stor talang är väldigt kul. Jag är glad över det och tacksam. Förhoppningsvis kan jag komma högre upp på de här listorna nästa gång.

Det medföljer att du kanske får en del förväntningar på dig. Hur hanterar du det?
– Helt ärligt försöker jag inte att tänka så mycket på det. Jag gör det här för att jag älskar fotboll och vill bli bäst i världen. Det kommer att komma press med det, men det är jag som lägger den största pressen på mig själv. Det känns bättre att det är jag som ställer kraven än att någon annan ska göra det.

”Hoppas att jag kan bana väg för andra”

Under vårt möte med Rosa Kafaji syns det tydligt att hon har en speciell kärlek till fotboll. När vi förflyttar oss mellan olika platser runt Skytteholms IP släpar hon alltid bollen med sig. Hon väggspelar mot betongmurar, drar bollen under skosulan och genomför små tekniska moment. Det märks att hon saknar att spela fotboll obehindrat.
– Fotbollen betyder allt för mig. Det låter klyschigt, men det är verkligen sant. Den betyder allt och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan fotboll. Och det har jag sett nu under de här sex månaderna som jag varit skadad. Att det bara känns tomt. Det är ett tomrum som blir fyllt av fotboll när jag inte är skadad.

Rosa Kafaji har beskrivits som den viktigaste spelaren som finns i svensk fotboll och när hon blev uttagen till damlandslaget var hon egentligen den allra första spelaren som kommit hela vägen från någon av förorterna i storstäderna.
– Att jag är den första tjejen med den här bakgrunden är väldigt stort skulle jag säga. Jag hoppas att jag kan bana en väg för unga tjejer som har en liknande bakgrund som mig. Jag är tacksam för min bakgrund och den har format mig till den jag är idag. Jag har bättre teknik än många andra eftersom jag spelat fotboll ute mycket, men det har också gett mig en attityd som många tjejer inte har på fotbollsplanen.



Hur viktig är attityden för dig?
– Den är faktiskt väldigt viktig med tanke på att det inte är många tjejspelare som har samma attityd som mig. På såt sätt kan jag utnyttja den till min fördel.

På vilket sätt vill du inspirera andra tjejer som kanske har en likande bakgrund som dig?
– Jag vill visa att vilka förutsättningar du än har så kan du ändå lyckas. Så länge man kämpar är allt möjligt. Ett råd jag skulle vilja ge är att alltid njuta när man spelar för att du kommer inte alltid att kunna spela fotboll i hela ditt liv.

Text: Marcus Heed
Foto: Jesper Zerman, Bildbyrån