Publicerad 2009-02-17 Text: Martin Edström Foto: Martin Edström

Folkrörelse på skenor

Det är inte konstigt att svenskar åker mest skridskor i världen. Vi har bland de bästa förutsättningarna i världen för att åka långfärdsskridskor. Vi har otaliga enorma sjöar, gömda tjärnar, vidsträckta fjärdar, åar, havsvikar – och skärgårdar fulla av kobbar och skär. Kalla vintrar ger en säsong som varar ända fram i mars, och börjar redan i oktober.

Folk har åkt skridskor sedan början på 1900-talet. Då förenklade isarna transporter och gjorde avstånd mellan människor kortare. Sedan dess har sporten blivit något av en folklig tradition om vintrarna. När sjöarna fryser kommer skridskorna fram. Tack vare hängivna åkare finns mycket kunskap och erfarenhet idag att tillgå, inte minst bland våra medmänniskor. Arkiv över israpporter ger möjlighet till tillbakablickar till historiska isar åren igenom. 1987, -94, -96 och 2003 frös större delen av Stockholms skärgård, vilket gav åkare chansen att åka långt ut bland öarna. Sällan fryser så mycket, men varje år ger långa tidsperioder av frusna, blanka vatten.

Is är levande och oförutsägbart. Just detta lockar många, men ger samtidigt upphov till farligheter. Från år till år – och dag till dag – förändras isen. Hårda vindar kan få stelfrusna Torne Träsk att gå upp på en natt. En vindbrunn – en vak – kan bildas på en timme. Töväder kan försämra kvaliteten så att det knappt går att åka. Som åkare måste man ha en hög förståelse för isens natur, och lära känna de tecken som visar på förändringar. Olyckorna sker ofta på välkända isar på grund av naturliga förändringar. Åk aldrig ensam oavsett om du känner till isen väl. Men med rätt utrustning, sunt förnuft och med respekt för isen, lär man sig mer och blir tryggare för varje tur.

Själva skridskon finns i en mängd utföranden. Vanligast är paket med pjäxa och skena – där skenan med hjälp av en rem helt fixeras under pjäxan. En annan variant är skenor med multispännen, vilka kan anpassas för att passa på vanliga kängor och skor – väldigt praktiskt om man redan har ett par väl invanda kängor man vill använda. Den tredje, och mer avancerade typen, är pjäxor som endast har en frontbindning till skenan. Detta ger så kallad ”lös häl” - när du lyfter foten ligger skenan kvar mot isen längre. Med detta kan man ta längre och vidare skär, och därmed spara energi i varje. Viktigast i början är att välja en skön kombination, som du kan vara ute länge i. Pjäxorna får inte vara för trånga – då blir du kall – men absolut inte lösa. Minsta rörelseutrymme i skon kan straffa sig, då åkandet inte blir lika stabilt. Men som alltid, gäller det att hitta en balans mellan komfort och funktion. Prova ut sakerna i lugn och ro, och ta hjälp av någon som kan.





Ryggsäcken, är som i de flesta andra friluftssammanhang, grunden i utrustningen. I ryggsäcken ska du ha ett komplett ombyte, redo att användas av dig eller någon annan som trillat i vattnet. Ryggsäcken fyller en annan viktig funktion, förutom att man får med sig saker i den, den har flytförmåga. En välpackad ryggsäck på 30-40 liter, där allt packats i förslutna plastpåsar, kommer hålla dig flytande om du går igenom isen och hamnar i vattnet.

Utanpå ryggsäcken ska en räddningslina fästas lätt åtkomligt. Man skall snabbt kunna kasta ut linan till någon i närheten om man trillar i en vak eller hjälpa någon som åkt i utan att gå allt för nära iskanten. Isdubbar ska alltid sitta runt halsen – lätta att få tag på om du trillat i. Tack vare hjälpen av vassa dubbar kan man själv ta sig upp ur en isvak, om ingen i närheten hunnit fram. Med skridskor på fötterna och rustad med ryggsäck, dubbar och räddningslina är du klar att åka.

Om du ska ut på okända isar, utan plogade spår och banor, är en ispik också viktigt att få med på turen. Till skillnad från stavar är ispiken längre och har en väldigt fin spets. Genom att slå ned piken i isen framför sig, märker man genast hur tjock isen är. Slår man igenom isen på ett enda tag då är den inte alls tjock nog att åka på. Om den håller för två-tre slag, går det bättre. Efter lite övning lär man sig använda piken som måttstock och lär sig se vad som är säkert och inte. Den ger en trygghet i åkandet. Även den tjockaste is kan vara tunn på sina ställen.

Dagen man ger sig ut ska man ha koll på förutsättningarna. Isplanket, www.isplanket.se, ger daglig information om förutsättningar i hela landet landet. På kommunernas webbplatser finns också ofta information, speciellt varningar om faror. Var dock alltid källkritisk – rapporterna skrivs av åkare och någon annans definition av bra förutsättningar, kanske inte stämmer med din egen.





Högsäsongen för långfärdsåkning är i februari-mars, konstigt nog. Många isar, framförallt i norra Sverige, fryser så tidigt som slutet på oktober. Det är i höstvinterns mörker de finaste isarna lägger sig – blanka, rena och outforskade. Med yttersta försiktighet – speciellt om man är först ut – ger dessa isar oförglömliga åkturer.

Kärleken till långfärdsåkning fortsätter. Klubbar och tur-sällskap driver glatt och ihärdigt sin verksamhet om vintrarna. Tävlingar arrangeras lite överallt, varav den största är Vikingarännet i februari med över 3000 åkare från hela Sverige. Men mest syns kärleken i den direkta omvärlden, i enkelheten. Var du än är i Sverige, har du alltid nära till vatten. Du kan gå ner till sjön, till fjärden eller till stranden. Där det finns vatten, finns det is. Och på isen hittar du varje dag (nästan oavsett väder) den glada folkrörelsen, på skenor.