Han är juniorvärldsmästare i puckelpist, världsmästare i friåkning och sjufaldig vinnare av Scandinavian Big Mountain Championships, och har tagit sig an en hel del klippor under åren. Men den där magiska känslan när man är i luften, och känslan av hatkärlek när man står på klippavsatsen precis innan ett hopp, är fortfarande lika stark varje gång, berättar han.

Uppväxten på en skidort gjorde att Henrik i princip kunde åka skidor innan han kunde gå. Han brukade åka skidor med kompisarna på den tiden då det inte fanns några skidparker, så de åkte mest bland träden och försökte hoppa från klippor när det var bra förhållanden. Sina första klipphopp gjorde han runt Rödkullen i Åre och han har varit fast sedan dess.

Även om friåkning tveklöst är en av de tuffaste sporterna anser Henrik att den är tillgänglig för alla, och att man inte behöver vara en extremskidåkare för att prova på ett drop.
– Om man gillar att utmana sig själv, vill höja nivån på åkandet och få uppleva en av de bästa känslorna som finns, då borde man i alla fall prova, tycker han och fortsätter:
– Finns det mycket mjuksnö där du är, se om du kan hitta en liten klippa att hoppa från. När man hoppar från små klippor behöver landningen inte vara perfekt, man kan höfta landningen så länge den är tillräckligt mjuk.

För ett säkert och lyckat klipphopp, både när det kommer till proffs och amatörer, är det tekniken som är det viktiga, liksom hur brant dropet blir. Enligt Henrik är landningen den viktigaste delen, därför är han alltid ute efter något som är jämnt och brant. Ju brantare desto bättre, eftersom det då inte måste vara mjukt. Han förklarar hur även hastigheten är avgörande när man hoppar från en klippa, eftersom det gör det lättare att tajma hoppet samtidigt som man får bättre kontroll i luften. De bästa förutsättningarna har man när klippan är något brantare än landningen, men inte vertikal. Om klippan är vertikal måste man falla rakt ner från det att man hoppar, och såvida landningen inte är nästintill 90 grader blir det svårt att genomföra.

Henrik minns att han hämtade mycket inspiration från skidfilmernas vågade stunts på slutet av 90-talet och början av 00-talet, och hur de inspirerade hans hoppteknik och karriär.
– Jesper Rönnbäck, den svenska stjärnan inom friskidåkning, var fantastiskt duktig på att stompa landningarna. Det var även kanadensaren Hugo Harrisson när han deltog i de stora friåkningstävlingarna. Seth Morrison från USA och Frankrikes Seb Michaud var också häftiga att titta på – båda avslutade några av sina största hopp med perfekta landningar.
Klipphopp är skidåkningens ultimata hjärngymnastik – de kräver skicklighet och totalt fokus. Det är en kalkylerad risk varje gång man kastar sig ut för stupet, och bombhål är varje åkares största skräck, särskilt under tävlingar.
– De bildas när det inte finns många bra klippor att välja på och flera åkare tvingas hoppa från samma. De som inte är bra på att stompa landningen skapar istället en stor krater. Tro mig, en sådan vill du inte landa i, varnar Henrik.

Men för Henrik är detta en av de saker som gör att han dras till klipphoppen – den lilla osäkerheten i landningen som håller honom vaken och uppmärksam och gör att han lever 100 procent i nuet. Och känslan av ett drop är magisk – ju högre desto bättre. Så vilket är hans högsta drop hittills? Den högsta klippväggen han någonsin har hoppat var i hemstaden Åre. Det är ett hopp som heter Högsta i Östra ravin som mäter 15–18 meter med en hopplängd på ungefär 35 meter. Det är en stor bedrift för vilken skidåkare som helst, men för Henrik är det som en vanlig dag på jobbet. Och vi är säkra på att han fortfarande har mycket kvar att ge.