Ultralöpning för alla

Få saker ritas om så ofta som kartan över vad den mänskliga kroppen klarar av. Maraton, som länge ansågs vara det ultimata kraftprovet, springs bara snabbare och snabbare. Nyligen lyckades Eliud Kipchoge springa de 42 kilometrarna på 2 timmar och 25 sekunder, vilket gör att hela världen nu undrar: vem ska bli först att springa ett maraton under två timmar?

Samtidigt blir de bästa löparna inte bara snabbare. De klarar också att springa allt längre och allt tuffare lopp. En mästare på hemmaplan är Mora-sonen Jonas Buud, som bland annat har sprungit 100 kilometer landsväg på svindlande 6 timmar och 22 minuter. 100 platta kilometer kan också låta som en bedrift i sig, men jämfört med några av världens tuffaste ultralopp är det faktiskt en barnlek. Två populära tävlingsformer inom ultralöpning är 24-timmars – spring så långt du kan på ett dygn – och 100 miles, vilket motsvarar 160 kilometer. Många av tävlingarna sker också i alpin miljö, vilket innebär att löparna också måste tackla mängder av höjdmeter innan de går i mål.

Ett av världens mest populära ultralopp är också ett av de tuffaste. Ultra Trail Mont Blanc, ofta kallat UTMB, äger rum i de franska alperna och deltagarna ska längs vägen avverka 171 kilometer och 10 300 höjdmeter. Det är lätt att tro att den här typen av extrema utmaningar bara lockar ett fåtal människor, men loppet är fulltecknat varje år. I årets upplaga startar 2 300 personer, som alla sprungit kvalificeringslopp och dessutom tagit sig vidare i ett lotteri för att få sin nummerlapp.

Även i Sverige är intresset för ultralöpning stort. Ultravasan, loppet där man i stort sett springer samma sträckning som 90 kilometer långa Vasaloppet, lockar årligen runt 1 000 deltagare. Och faktum är att betydligt fler skulle kunna springa det. Rent fysiologiskt kan nämligen de allra flesta klara den typen av lopp.

– Egentligen är distansen ingen fara på ett lopp som Ultravasan. Det är inte sträckan i sig som är problemet, snarare handlar det om hur hårt man kör i relation till sin förmåga, säger Mikael Mattson vid Gymnastik– och Idrottshögskolan i Stockholm.

Han fortsätter:
– Det kan ju låta lätt när jag säger det. Men det är inte skadligt, och det är inte omöjligt. Och kör man inte över sin förmåga behöver inte ultra vara värre än något annat. Åtminstone inte för hjärtat.

Är det någon som vet är det han. Mikael Mattsson är en av världens ledande forskare när det kommer till uthållighetsidrott. Dessutom är han själv aktiv multisportare och van vid att tävla flera dygn i sträck. Det egna intresset utgör också en av grundstenarna i hans forskning.

– Det var det som gjorde oss nyfikna, berättar Mikael. För om det som står i läroböckerna är sant, att man blir så trött efter en timme, så trött efter tre och så trött efter fem: då skulle man vara död efter 100 timmar. Och nu vet vi att det inte är så. Då måste det vara något annat som händer i kroppen. Det som man har kommit fram till är att den som vänjer kroppen vid att vara igång riktigt länge, snart kommer märka att kroppen påbörjar en rad olika insatser för att anpassa sig till det som händer.

Under ett vanligt löppass med konstant fart stiger i regel pulsen sakta men säkert under hela passet. Så ser det också ut för ultralöpare: till en början stiger pulsen, men någonstans kring sex timmars aktivitet händer något i kroppen – då börjar pulsen plötsligt vända tillbaka nedåt. Detta beror på att kroppen har en förmåga att anpassa sig efter det som sker, vilket bland annat gör att den sänker blodtrycket så att hjärtat får lättare att slå.

– När man tittat på hjärtat, hur det belastas och hur skadat det blir, är det inte värre efter en femdygnstävling än efter ett halvmaraton. Det har inte med intensitet att göra, utan handlar om hur hårt man kör i förhållande till sin träningsgrad.

Hjärtat är alltså väl rustat för ultralöpning. Däremot finns det mycket annat som kan gå sönder när man springer timme efter timme. Det säger sig självt – springer man mer eller mindre nonstop i över ett dygn borde muskler, senor och leder ta en hel del stryk.

Mycket riktigt är också många ultralöpare skadade med jämna mellanrum. Nyligen genomfördes en studie vid Stanford och University of California, där man synade 1 212 ultralöpares hälsa i sömmarna och hela 77 procent av löparna hade varit skadade under det senaste året. Klart vanligast var olika problem med knäna, som stod för 24 procent av skadorna, men klassiska löparskador som stressfrakturer, problem med hälsenor och hälsporrar var också vanligt förekommande. Undersökningen visade också att yngre löpare skadade sig mer, och att rutinerade ultralöpare var mer skonade från skador – vilket skulle kunna tolkas som att ju längre man ägnar sig åt ultralöpning, desto mindre skadad blir man. En vanlig missuppfattning kring ultralöpning är att man måste träna flera mil om dagen för att lyckas, men den här studien visade att så inte är fallet. Den genomsnittlige testdeltagaren var 42 år och sprang 64 kilometer i veckan. Det är visserligen dubbelt så mycket som en genomsnittlig svensk löpare springer, men ändå inte mer än att den som springer fram och tillbaka till jobbet enkelt kan få ihop det på en vecka.

Tittar man närmare i resultatlistorna märker man också att en stor del av deltagarna är det som många skulle kalla för ”vanliga människor”. En sådan person är göteborgaren Erik Billerby, som till vardags är systemutvecklare, men på sin fritid är fullfjädrad ultralöpare. Och någon bakgrund som elitidrottare har han verkligen inte. Erik började springa i slutet av 90-talet och genomförde sitt första Göteborgsvarv på 2 timmar och 17 minuter. Som så många andra nördade han därefter ner sig i löparteori och sprang massor av intervaller i jakten på snabbare tider. Men en dag tröttnade han.

– Jag var så trött på kvalitetsträningen, på att försöka springa fort, säger Erik. Att pressa mig själv på tusenmetersintervaller var inte min grej. I stället började jag springa längre men i lägre tempo, jag tog av mig pulsbandet och började lyssna på ljudböcker. Och då upptäckte jag något nytt.

Han fick upp ögonen för ultralöpning och 2014 bestämde han sig för att springa 56-kilometersloppet Kullamannen i Skåne. Det gick bra och efter det blev loppen både längre och tuffare. Förra året genomförde han det mytomspunna loppet Transgrancanaria, där man springer 125 kilometer tvärs över Gran Canaria, och längs vägen avverkas 8 000 höjdmeter. Grovt förenklat kan man säga att det är som att springa fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala, samtidigt som man längs vägen bestiger Mount Everest.

– Ibland tycker folk att man är lite knäpp alltså. Många menar att det är farligt, att jag kommer skada mig och att jag borde vila. Och det kan jag bli provocerad av, eftersom det oftast bara är deras eget dåliga samvete som talar. Jag känner min kropp bäst och är väldigt lyhörd för dess signaler, säger Erik Billerby, och fortsätter:

– Det som driver mig är nyfikenhet på mig själv, på vad jag klarar av. Man får gräva rätt djupt för att klara sådana här utmaningar. Här handlar det inte om att jaga tid, det enda det handlar om är att hela tiden ta sig framåt. Jag älskar det. Jag älskar äventyret och naturupplevelserna man får när man springer vackra lopp. Och inte minst älskar jag lyckoruset man får när man klarar det.

3 x ultrainspiration!

Born to run (bok)
Många är överens om att den amerikanska boken Born to run blev startskottet på den ultrarevolution som fortfarande sveper över världen. I boken möter författaren Cristopher McDougall flera av världens bästa ultralöpare, och gör dessutom ett längre besök hos Tarahumaraindianerna, som är kända för att tillhöra världens främsta ultralöpare.

The Barkley Marathons: The race that eats its young (film)
The Barkley Marathons är en dokumentär om en löpartävling med samma namn. Loppet är tveklöst ett av de tuffaste som finns, under sina första 25 år lyckades bara tio löpare ta sig i mål. Anledningen till det är att loppet är 160 kilometer långt och har 16 500 höjdmeter. Och att man bara har 60 timmar på sig. Filmen finns på Netflix.

Löparglädje: Från motion till ultradistans (bok)
Den svenske ultralöparen Rune Larsson har bland annat rott över atlanten, sprungit tvärs över Amerika utan support och vunnit det 246 kilometer långa loppet Spartathlon tre gånger. Dessutom har han det svenska rekordet i 24-timmarslöpning, då han sprang 262,6 kilometer under ett dygn. Löparglädje är boken om hans syn på löpning.

Lästips: Checklista inför långdistansloppet