Cykla mountainbike i Alperna

I likhet med många andra skidorter har Verbier gjort en omfattande satsning på sommar och cykel. Något som i teorin är enkelt. Men som flera destinationer, trots stora ambitioner, misslyckats med. För om siktet är inställt på att locka hela familjen, ungefär på samma sätt som under vintern – då gäller det att tänka rätt. Och framför allt att bygga rätt. Att bygga avancerade och svåra leder lockar bara eliten. Men det allmänna målet med liftburen cykling är att locka hela familjen, ungefär på samma sätt som med skidåkningen vintertid. Då gäller det att tänka brett och stort och inte för svårt. Den stora förebilden är Whistler i Kanada som under senare år haft lika många cyklande besökare som på skidor. De flesta destinationer har haft Whistler som inspiration i någon form och nu finns ett antal anläggningar runt om i världen som verkligen tagit upp jakten, varav en handfull gjort det riktigt bra.

Vi står på toppen av Fontanet på strax över 2 000 meters höjd. Spridningen av cyklister är stor. På ytan ser de flesta lika ut med skydd över hela kroppen och rejäla cyklar. Men bakom hjälmarna finns både vuxna och barn. Nybörjare och proffs. Tjejer och killar. Själva eller i grupp. Stämningen är god och hjälpsamheten stor mot de som behöver lite tips. De som gör premiär anlitar ofta en guide. Det är en klok idé eftersom skillnaden att cykla på en normal cykel, i normal terräng skiljer sig väldigt mycket mot att cykla utför på något som nästan kan liknas med en motorcykel. Utan motor.

Leden vi börjar med heter Rôdze och är 2,2 kilometer lång. Den är uteslutande handbyggd och innehåller 65 sköna välformade skutt i olika former och storlekar. Bara efter den första serien av platåhopp förstår jag att det är proffs som byggt leden. Och det här är viktigt om man vill locka en bred målgrupp, med betoning på helt normala cyklister. För när en led är designad av någon som har koll på läget går den att bygga på ett sätt som gör att hoppen fungerar för nästan alla. Skillnaden är att ovana cyklister kan rulla när det blir för läskigt, medan eliten istället unnar sig en flygtur, där de klipper en serie knölar i ett och samma skutt. Nu är Rôdze ingen nybörjarled utan röd till färgen. Så om ska det uppstå någon glädje här bör du känna dig relativt trygg på en cykel. Annars kan de 65 handbyggda hoppen förvandlas från dröm till mardröm.

Några timmar senare har vi betat av alla utom de svarta nedfarterna och vi pausar med härlig sopplunch. Hyttan vi äter på ligger på nästan 2 000 meters höjd med majestätisk utsikt. Och den attraherar även flygintresserade, då ängen utanför fungerar som landningsplats för småplan. Den är inte lång, men tillräckligt brant, så att inkommande plan får en bromsande uppförsbacke. För avgående flyg gäller det att gasa på i det som då blir en utförsbacke, för redan efter 250 meter kommer ett stup som placerar flygplanet i luften, vare sig piloten vill eller inte. Om farten då är tillräckligt hög så kommer bärigheten att räcka. Annars är det kört.

Förnuft framför förbud
Efter lunchen höjer vi sadlarna, spänner dämparna och gör oss redo för lite skråcykling längs en vandringsled för att nå nästa dalgång. Ganska snart möter vi ett gäng vandrare och jag gör mig redo för att be om ursäkt. Men det behövs inte för vandrarna hinner först, och jag blir förvånad. Vår guide förklarar att cykling längs vandringsleder är tillåtet sedan några år tillbaka. Och reglerna är enkla. Cyklister bromsar ner i god tid och ropar snällt för att inte skrämma vandrare. Och vandrare håller åt sidan när cyklister kommer. Enkelt. Trevligt. Och fungerande. Att man öppnat upp för cyklister längs vandringslederna betyder att det finns närmare 50 mil markerad njutning i direkt anslutning till Verbier. Det enda som ibland stör cyklister är en del kohagar som kräver att du lyfter cykeln över färister eller stängsel. Eftersom kossorna är många och gillar att ibland dela stig med människor, så är det inte helt ovanligt med inslag av gödsel.

Efter en heldag med väldigt blandad cykling rundar vi av på Fer à Cheval – en klassisk inrättning som i många år samlat muntra skidåkare som vill minnas dagen över en överdimensionerad pizza.

Dagen efter inleds hos Médran Sports, som är en av Verbiers större cykelbutiker, där vi ska byta till material som gör sig bättre för den stigcykling vi tänker ägna dagen åt. Ett femtiotal högkompetenta hyrcyklar står stiligt uppradade och jag noterar att kvaliteten är genomgående hög.

– Det är ingen idé att hålla på med cyklar som inte fungerar, det har vi redan testat, och det blir ingen gladare av, säger en av mekanikerna.

Jag både förstår och håller med. Det är bara lite ovant att se en hyrcykelpark som närmast kan liknas med en titt i en tävlingsdepå. Trots att liftarna välkomnar cyklister finns också ett tjugotal elcyklar. Vår mekaniker förklarar att elcyklingen håller på att explodera, och att kunderna är allt från nybörjare och motionärer till de som gärna vill röra sig i bergen, men som lider av nedsatthet i någon form. Med en hjälpmotor får de också njuta av högalpin cykling.

När allt fungerar
Efter några inledande dagar i Verbier tar vi bilen till Saint Luc i Val d´Anniviers, en dalgång som också tillhör kantonen Valais. Om Verbier är stort och flådigt så är Saint Luc nästan motsatsen. Åtminstone till storleken och flärden. Men här satsas det också på liftburen cykling. Och parken är skapad med kärlek och kompetens. Tre leder, i tre olika svårighetsgrader, på vardera 2,5 kilometer. Det låter lite, men vi har inget problem att slippa långtråkighet, trots många timmar av konstant gnessande.

Under eftermiddagen tar vi sikte på Hotell Weisshorn. En inrättning med rötter från sena 1800-talet och som överlevt bränder, laviner och personliga tragedier.

Weisshorn ligger på 2 337 meters höjd och utsikten är bibliskt vacker. Hotellet, som fortfarande bär på tydliga drag av gammal engelsk stil, serverar mat av bästa sort och den gemensamma nämnaren mellan alla besökare är att samtliga tagit sig dit till fots eller cykel. Det gemensamma är också att alla kämpat hårt för att ta sig hit. Och det gemensamma för hårt kämpande människor, som nått sitt mål, är att de blir väldigt behagliga att umgås med. Det gäller även våra barn, som var närmast mordiskt förbannade och utmattade efter tre timmars konstant klättring i hög temperatur. Jag har faktiskt aldrig sett min egen son så trött och sur som då. Men jag har heller aldrig sett honom så tacksam och glad över en liter Coca Cola med is.

Efter ett par timmars paus lämnar vi Weisshorn och dyker hela vägen ner i dalen längs en gammal vandringsväg. Mattias kör punktering efter halva sträckan och aldrig har jag sett någon som skrattat sig igenom en reparation som Mattias gör då. Och lite senare är det Christians tur att stoppa hela gänget, då på grund av sladdrelaterad utmattning.

– Jag har aldrig sladdat så här mycket på så kort tid, säger Christian, kollar på sitt högra pekfinger och ler som ett barn.

Ett land att lita på
Om man får generalisera över Schweiz så är det ett land som fungerar, med en struktur som vi är vana vid. Står det att tåget går 10.15 så går det 10.15. Ska liften öppna 09.00 så öppnar den 09.00. Om man får generalisera igen så är min uppfattning av svenskar generellt gillar när saker fungerar.

Upplevelsen av att cykla där kan både handla om det som du direkt har under hjulen och det du har runt dig. Roligast är så klart när du får både och. vilket du får garanterat i Schweiz. Nu kanske inte alla gillar berg, men om du, likt oss, gillar att vara omgiven av spetsiga och spretiga sockertoppar, så blir inte världen mycket snyggare än så här.