Publicerad 2009-05-26 Text: Jessika Ericsson Foto: Lars Ericsson

Äventyr på vatten

Att paddla med en treåring är ett riktigt äventyr. Man lär sig vara kreativ och inser att lugn och tålamod är guld värt. Det är högsommar, högtryck och en lätt sjöbris.

Vinden puffar upp mjuka krusiga vågor på ytan och de intensiva solstrålarna kastar refl exer åt alla håll när de når vattenytan. I en stor tremannakajak sitter vi, hela familjen, och njuter av det somrigaste av alla sommarljud; det rogivande klucket av små vågor som studsar mot kajakens bulliga skrov. Sittbrunnarna är varma, svettiga och fulla av koncentration när kajaken makligt vakar genom vågorna. Sakta men säkert drivs tremannakajaken framåt av paddeltag som av och till är synkroniserade, däremellan helt orytmiska.

Stillsamt är ledordet när vi paddlar med vår treåriga dotter Tove i mittsittbrunnen. Tove sitter och pratar med en uppblåsbar plastgroda som hon släpar efter kajaken. Emellanåt tar hon några kraftfulla paddeltag med sin egen paddel eller sjunger en sång. Fast efter någon halvtimme måste hon fråga igen när vi ska ta rast och om det finns några barn där vi ska gå iland. Vi har spanat in viken på sydvästra sidan av Önnskäret som en möjlig tältplats. Viken är garanterat barnlös men det ser ut att finnas en liten sandstrand där och den ligger på en öde ö. Sådana står högt i kurs hos oss alla tre.
– Mamma, jag vill gå iland.
– Du får gå iland om en liten, liten stund. Lek lite mer med Grodis, du.
– Det är tråkigt. Jag vill inte sitta här längre. Jag vill gå iland!

Det är nu, mitt emellan två öar och med hundra meter vatten under skrovet, det gäller att inte gripas av den stora stressen. Jag tar ett djupt andetag och så kör vi igång med ramsorna, sagorna och sångerna. Att paddla med en treåring utvecklar kreativiteten mer än paddeltekniken. Ludenben fungerar en bra stund men efter sju sånger och åtta ramsor finns inte mer att hämta i min repertoar. Precis då möter vi ett äldre par i en snurrebåt och Tove skiner upp. Paret stänger av motorn och glider in vid sidan av oss. Tove är lyckligt lottad som får göra ett äventyr som är på riktigt, säger de. Annars är känslorna blandade hos dom vi möter. ”Underbart” säger vissa. ”Galenskap” säger andra, men de positiva reaktionerna överväger. Många är förvånade över att det faktiskt går att paddla med barn.

När Tove var stor nog att låta sig övertalas om att det inte är någon bra idé att kliva ur kajaken mitt ute på en fjärd, tyckte vi att det var dags för paddelpremiär. Men att paddla med små barn kräver noggrann planering, mycket tålamod och en stor och stadig kajak. Den vi paddlar är säkerhetsklassad av Sjöfartsverket. Rutten är vald med stor omsorg. Mest handlar det om att krypa fram längs stränderna. Höga Kusten fungerar bra eftersom öarna är stora och det går att paddla långt utan överfarter. Speciellt bra blir det om man lyckas pricka in ett högtryck med svaga vindar. För när det väl börjar blåsa på Höga Kusten blir vågorna riktigt höga och förpassar äventyrliga familjer som oss långt in i fjordarna.

Under den här turen bjuder Höga Kusten på bästa tänkbara väderförhållande. Solsken, lätta vindar och varmt badvatten. Därför är det konstigt att det är så glest mellan barnkajakerna. Vi träffar knappt på några andra barn och det är synd, eftersom treåriga paddlare lätt drabbas av en slags lappsjuka för barn när det saknas jämnåriga att leka med allt för många dagar i sträck.

Dagens mål, Önnskäret, närmar sig och det börjar bli dags att hitta lämpligaste landstigningsstället. Tove är ivrig, snart börjar det i hennes ögon bästa med paddlingen, nämligen lägerlivet. Det visar sig att det mycket riktigt finns en liten sandstrand på Önnskäret. Tove ägnar hela eftermiddagen åt att bygga vassbåtar. Med viss assistans blir båtarna så sjövärdiga att de seglar iväg med kurs rakt in i Ullångerfjärden. Vassbåtsbygge är något av ”Årets lek”. Eftersom vi väljer tältplatser på läsidan av öarna driver vassbåtarna alltid ut från land. Tove är lika förvånad varje gång det sker och tittar förebrående på oss ända tills vi hjälper henne igång med ett nytt bygge. Och så börjar leken om.

Stillasittandet under själva paddlingen står kanske inte alltid högst upp på treåringens önskelista. Det gör däremot lägerlivet. Öde öar sätter fart på fantasin och Tove hjälper med stor energi till att välja tältplats, resa tältet, laga mat och hittar på egna lekar och sporter. Själv har jag heller inga problem att försmäkta några dagar på en öde ö. Jag lutar mig tillbaka med en bok och njuter av enkelheten. Paddling med familjen handlar mer om skärgårdsliv än om turpaddling. Själva paddlandet blir en ganska liten del i upplevelsen. Desto mer tid ägnas åt fikastopp, kisspauser och strandlek. Hur det än är – så är det helt underbart.