Publicerad 2009-01-20 Text: Ola Rockberg Foto: Ola Rockberg

Yrke: Skidlärare Arbetsplats: Hela världen

Det är oktober och jag sitter i en buss på väg från Åre till Kaprun i Österrike tillsammans med skidläraren Nina Öqvist. Innan vintersäsongen startar i Åre, åker hon till Kaprun som har glaciärskidåkning året runt. Där ska hon leda en kurs för svenska skidlärare.

Som de flesta ungdomar i Funäsdalen tillbringade Nina både dagar och kvällar i backarna på Funäsdalsberget. Att skidåkningen senare i livet skulle ta henne runt hela jordklotet visste inte denna lilla lintott när hon släpade skidorna till skidbacken på 70-talet.

- Hela min uppväxt präglades av skidåkning. Jag tävlade i utförsåkning under skolåren och till slut hamnade jag på skidgymnasiet i Sollefteå. I slutet av gymnasietiden ringde de från Funäsdalen och undrade om jag var intresserad av att jobba som tränare för skidskolans ”träningscamp” för unga tävlingsåkare. Det var så min skidlärarkarriär började - av en ren slump, skrattar Nina.

- Efter gymnasiet blev jag bara mer sugen på att åka skidor och jobbet som skidlärare inspirerade mig mycket. Visserligen slutade jag att tävla på skidor men jag åkte inte mindre för det. Av bara farten gick jag alla stegutbildningar man kan göra i Sverige för att bli skidlärare och kort därefter fick jag min internationella skidlärarexamen, berättar Nina lyriskt. Direkt efter genomförd skidlärarexamen flyttade hon till USA och fick jobb i Vail/Beaver Creek, Colorado, och blev kvar där i närmare tio år som skidlärare. Nina berättar att skidlärarjobbet har tagit henne till många fantastiska skidorter världen över och att hon träffat många fascinerande människor.


Viktigt att vara mångsidig: både i backen och i spåret
- När många av mina kompisar slutade med tävlingsåkning i tonåren tror jag det till viss del berodde på att de var för ensidiga i sin skidåkning. Min filosofi har alltid varit att variera min skidåkning så mycket som möjligt så det aldrig blir tråkigt. Vi åkte även längd- och turåkning förutom all utförsåkning och på 80-talet började vi åka snowboard. Hade vi längdåkning på schemat en skoldag så nog tog vi skidorna till skolan den dagen. Eftersom Funäsdalens skola ligger mitt i byn, bara ett stenkast från skidliften, var det lätt att ta skidorna på axeln och gå till backen när skoldagen var över. Kom vi inte hem direkt efter skolan visste våra föräldrar var de skulle leta efter oss. Jag tror det gäller att variera sin skidåkning för att hålla intresset vid liv. Jag har faktiskt jobbat en säsong som snowboardinstruktör på Nya Zeeland och den säsongen åkte jag inte mycket skidor, skrattar Nina.


Från puderåttor till diskhandskar
Trots att Nina slutade tävla alpin skidåkning i ungdomsåren har inte tävlingsinstinkten försvunnit. Nina har tre VM-titlar i powder eight. Powder eight är en tävlingsform där man åker skidor två och två i takt efter varandra i djupsnö och domare bedömer skidteknik och spår i snön. Spåren ska likna åttor.

- I början fanns inte någon damklass så vi fick tävla med grabbarna men trots det vann jag och Cathrine hela US Nationals och kvalade till VM. Det ena ledde till det andra och när carvingskidorna blev populära på 90-talet skapades ”syncro carving”, där man åker i takt i pistad backe med carvingskidor. Tack vare bra samträning tog vi oss till finalen i en stor tävling i Schweiz. På Nya Zeeland deltog jag tillsammans med Nike Bent och Anna Hansson i en välgörenhetstävling i störtlopp. Det var en uthållighetstävling där lagen skulle åka skidor i 16 timmar, från klockan sex på kvällen till tio på morgon. Eftersom Nike tagit SM-guld i störtlopp samma år och att vi var det enda kvinnliga laget fick vi massor av uppmärksamhet.

- Jag har varit i Korea som en av tolv svenska skidlärare som representerade Sverige på världens största skidkongress – Interski. Det är lite av skidlärarnas Olympiska spel, det går av stapeln vart fjärde år och har pågått sedan 1959. Det mest fantastiska med skidområdet där var att liftarna öppnade 07.00 på morgon och stängde först klockan 24.00 på kvällen. Under alla dessa timmar var det fullsatt med skidåkande människor överallt! Det liknade en blandning av Liseberg och Sälen. Helt makalöst, berättar Nina.

- I Australien jobbade jag som skidlärare en säsong och där glömmer jag aldrig första dagen då skidskolechefen skulle dela ut säsongens arbetskläder. Tänk dig själv att få skidlärarkläderna tillsammans med en lång tung regnrock och ett par färggranna diskhandskar! Utrustningen visade sig vara oumbärlig för det regnade så mycket under vintern att diskhandskar och regnrock var ända sättet att hålla sig torr, berättar Nina och kan knappt hålla sig för skratt.





Åter på hemmaplan
- Jag älskar att åka skidor och önskar varje höst att snön ska komma tidigt. Visserligen är jag tokig i skidåkning men en starkt bidragande orsak till att jag blev skidlärare är att jag stormtrivs i mötet mellan människor. För att klara av att jobba som skidlärare måste man tycka om att träffa olika typer av människor, och då menar jag verkligen olika typer av människor, säger Nina.

Efter flera års skidlärarjobb i USA, Australien och Nya Zeeland har Nina flyttat hem till Sverige och Åre där hon nu är ansvarig för skidskolan i Björnenområdet i Åre.

- Åre är en trevlig by med inslag av storstad, samtidigt som det liknar lilla Funäsdalen, så här skulle jag kunna tänka mig att bo i framtiden. Förutom skidlärarjobbet skulle jag gärna vilja jobba med utveckling av skidområden. En skidlärare får oerhört bra känsla för hur gästande skidåkare upplever skidorter och det skulle vara spännande att kunna utveckla den erfarenheten, tillägger Nina och ser lite tankfull ut samtidigt som vi börjar skymta snöklädda alptoppar i horisonten.

Imorgon är det glaciäråkning i Kaprun som gäller för Nina. Vart det bär hän på nästa äventyr styrs kanske av var den mesta nysnön fallit, där backarna är brantast eller där offpisten är längst. Med hela världen som arbetsfält lär det finnas gott om utmaningar kvar att ta sig an för skidläraren från Funäsdalen.